Gummiboa

Utseende hur man känner igen en

fjäll

Gummiboan har små, släta, glänsande fjäll som ger dess hud ett löst, skrynkligt, gummiartat utseende och känsla. Kroppen är tjock och svansen är trubbig, liknande huvudet för att förvirra rovdjur.12

Personlighet hur de är

Gummiboaer är kända för att vara lugna och icke-aggressiva. De slår aldrig till, även när de är rädda, utan rullar istället ihop sig till en boll eller avger en illaluktande mysk. När de hanteras lindar de sig försiktigt runt handleden och stannar kvar länge, som om de njuter av värmen.54

Daglig aktivitet hur en hektisk dag ser ut

Lågt. De är nattaktiva och tillbringar större delen av dagen gömda i skyddade utrymmen. De behöver inte stora inhägnader eller motionsutrymmen, men de behöver säkra gömställen.42

Pälsvård och skötsel de praktiska delarna

Mycket lågt. Tillhandahåll en säker inhägnad med tättslutande lock (de är experter på att rymma). Använd ett substrat som möjliggör grävning, till exempel aspen eller cypresskompost. Ha en vattenskål och håll måttlig luftfuktighet. Rengör inhägnaden regelbundet.46

Hem där de är som gladast

Ett 10-gallon terrarium är bra för en ung orm; ett 20-gallon långt för en vuxen hona. Tillhandahåll flera täta gömställen (till exempel uppochnervända lerfat med en skåra, vikta tidningar). Håll en termisk gradient med en varm sida runt 27-30°C och en sval sida runt 21-24°C. De är inte giftiga och är lagliga att hålla på de flesta platser, men kontrollera lokala regler.46

Matgrunderna vad som läggs i skålen

I fångenskap, mata med fördödade eller frysta-upptinade pinky- eller fuzzy-möss. Större honor kan ta hopper- eller små vuxna möss. Erbjud mat var 5-14:e dag beroende på ålder och storlek. De är konstriktorer och lindar sig runt bytet.64

Sällskap vem de trivs med

Ensamma. De behöver inget sällskap och bör hållas ensamma. De är hemlighetsfulla och föredrar att lämnas ifred större delen av tiden. Hantering är okej men håll sessionerna korta och försiktiga.4

Historien var allt började

Gummiboan har hållits som husdjur i årtionden, uppskattad för sin fogliga natur och hanterbara storlek. Den beskrevs först vetenskapligt på 1800-talet. I det vilda finns den över västra Nordamerika. Dess lugna temperament gör den till en favorit bland ormentusiaster, särskilt för nybörjare och de som vill ha en orm som är lätt att hantera.14