Indisk ringparakit

Utseende hur man känner igen en

Fjädrad; smal medelstor parakit med en mycket lång, avsmalnande stjärt

En smidig, mestadels gräsgrön parakit med en stark, krokig röd näbb och en lång, spetsig stjärt med blå ton, som kan utgöra mer än hälften av dess totala längd. Vuxna hanar bär en smal svart rand under hakan som ansluter till en rosa och svart krage runt halsen, ringen som gett fågeln dess namn. Honor och unga fåglar har ingen ring, eller bara en svag blek sådan. Hos den indiska underarten är övre näbben klarröd, ibland mörk i spetsen, och den undre näbben är svart.143

Personlighet hur de är

Halsbandsparakiter är självsäkra, smarta och pratglada fåglar som vet vad de vill och inte är blyga för att säga det. De förblir tama och tillgivna när de får regelbunden, daglig tid med sina människor, och är som lyckligast i ett hem som behandlar dem som en del av familjerutinen. Både hanar och honor kan lära sig att tala, och deras ord tenderar att komma ut ovanligt tydligt. De är också naturligt högljudda, med ett livligt prat och några skarpa läten under dagen, så de passar ägare som uppskattar en energisk, vokal följeslagare.31

Daglig aktivitet hur en hektisk dag ser ut

Hög. Planera för generös övervakad tid utanför buren varje dag, gott om leksaker att klättra på, tugga på och lösa, samt regelbundna lek- och träningspass för att hålla dess aktiva sinne sysselsatt.3

Pälsvård och skötsel de praktiska delarna

Erbjud ett grunt bad eller lätt dusch så att den kan hålla sina fjädrar i gott skick, och ge tuggleksaker och sittpinnar av olika texturer för att hjälpa till att hålla näbb och klor nötta. Den långa stjärten behöver utrymme så att den inte gnider mot burstavarna. Om du lär ut tal, börja med ord innan visslingar, eftersom vissa fåglar nöjer sig med att vissla när de väl lärt sig det.3

Hem där de är som gladast

En rymlig bur, större än dess kroppsstorlek kanske antyder, så att den långa stjärten kan röra sig fritt och fågeln kan klättra och flaxa. Lägg till flera sittpinnar, roterande leksaker och en säker plats för daglig motion utanför buren.3

Matgrunderna vad som läggs i skålen

I det vilda äter den mestadels frön och säd (ungefär fyra femtedelar av dess diet) plus knoppar, frukt, bär, nötter, nektar och en och annan insekt. I hemmet täcker en balanserad bas av pellets, kompletterad med färska grönsaker, frukt och lämplig hälsosam mat från bordet, dess behov.413

Sällskap vem de trivs med

En mycket social art som sover i stora grupper i det vilda. Som husdjur behöver den daglig interaktion och uppmärksamhet från sina människor för att förbli tam och nöjd.23

Historien var allt började

Halsbandsparakiten är en av papegojorna med den längsta historien tillsammans med människor. De gamla grekerna höll den indiska underarten, och halsbandsparakiter sägs allmänt ha nått Grekland omkring 327 f.Kr. efter Alexander den stores fälttåg i Indien, tillsammans med sin större släkting alexandrinparakiten. Romarna höll senare den afrikanska underarten. Arten beskrevs formellt av Scopoli 1769 och namngavs för att hedra den tyske naturforskaren Wilhelm Heinrich Kramer. I modern avikultur har uppfödare utvecklat ett brett spektrum av färgmutationer, från blått och turkos till gult, vitt, grått och violett, vilket har gjort den indiska halsbandsparakiten till en av de mest kända medelstora sällskapspapegojorna. Fåglar som släppts ut eller rymt från fångenskap har också grundat blomstrande frilevande populationer i många städer i Europa och utanför.153

Erkänd av de officiella delarna

IUCN Red List

Arten halsbandsparakit listas som minst oro, med en populationstrend som beskrivs som ökande.2

Taxonomy

Arten beskrevs av Giovanni Antonio Scopoli 1769. Fyra underarter erkänns: krameri (afrikansk), parvirostris (abessinsk), borealis (boreal) och manillensis (indisk). Nyligen genetiskt arbete har fått vissa organisationer att flytta den till släktet Alexandrinus och diskutera att dela upp de afrikanska och asiatiska formerna, men detta är inte avgjort.1